Josefine Lindahl.

En saknad....

som är enorm.

Det har gått tio månader och två veckor sedan, ditt hjärta slutade slå.
Det är tio månader  och två veckor sedan, då mitt helvete började. Det är fortfarande så overkligt, det är fortfarande en plåga. En plåga som alltid kommer att finnas inom en, en plåga som aldrig kommer försvinna. En plåga, som tar så mycket energi, och som är så jobbig. En plåga som har utvecklas till en enorm smärta i hjärtat.
För tio månader och två veckor sedan ringer pappa hem till mig och berättar att du har varit med om en trafikolycka, denna dagen, ja jag vet inte hur jag ska förklara hur jag mådde. Att få in i huvudet att min syster vad död, det gick inte. Det är väldigt svårt fortfarande att förstå att hon inte finns längre. Det var inte länge sedan, min syster stod vid min sida, och sa ''- jag kommer alltid finns här för dig syster'' Jag kommer mycket väl ihåg att du sa det till mig. Men du ljög, du finns inte vid min sida längre. Du finns inom mig. Jag kan själv inte förstå att jag har klarat av tio månader och två veckor sedanutan dig, utan denna trösten eller hjälpen jag hade behvöt i många lägen. Du var en sådan person, som jag inte kunde leva utan. Jag litade på dig till 100%, vi kunde prata om exat allt. Vi fanns där för varandra i vått och tort. Vi gjorde saker med varandra som syskon, ska göra. Vi hyrde film, jag sov hos dig. Jag passade ditt barn, vi gjorde verkligen allt. !
Jag kommer ihåg den dagen, då du ringer hem till mig och frågar i fall jag vill vara Julias ( min systers barn ) gudmor. Jag frågade ''- vad är det''
Du svarade''-- i fall jag dör, så får du ta hand om julia och vara hennes mamma, sa du skrattade'' 
Jag trodde aldrig att detta skulle hända, att du bara försvann och lämnade allt åt oss. På en dag, förändrades mitt och många andras liv till ett helvete. Alla dina vänner, tänker på dig och saknar dig. 
Pappa och jag, brukar sitta och gråta med varandra för vi saknar dig så. Det är verkligen ett helvete utan dig på jorden. 
Jag har gått igenom ett helvete, om jag får uttrycka mig så. Under dessa månaderna har jag gråtit, mer än jag någonsin har gjort i mitt liv. Jag mår fortfarande inte bra, och det känns som jag aldrig kommer att göra det heller. Jag försöker blicka framåt och se på framtiden. Men det hade varit så mycket lättare i fall min syster hade hjälpt mig igenom detta. Min syster kommer , alltid att finnas inom mig. Hon kommer alltid vara en förebild för mig, och jag ska bli som min syster ! Du och jag Anna mot världen, nu ska vi vissa dem, att vi kan mer än ni tror.
Vi är två starka tjejer som blickar framåt, och gör allt för att må bra, eller hur syster?
Efter alla pyskolog och kuratorssamtal, så mår man inte bättre. Men att intala sig själv, att man inte mår bra, det går inte.Då kommer jag aldrig må bra, i fall jag har dem tankarna. Jag måste verkligen intala mig själv, att jag klarar av detta, och är stark nog. Har jag klar att tio månader och två veckor sedan så klarar jag många fler. Jag ska vissa min syster att jag klarar det. Min syster, ser på mig varje dag, läser mina tankar , jag ska inte göra henne missnöjd. Jag ska visa henne att hon ska vara stolt över henne lillasyster. Min syster är min ängel, som vakar över mig varje dag.
Jag tänker på dig min älskade syster, !
Jag älskar dig. !

Hoppas du sover gott älskling!