Josefine Lindahl.

Om två dagar, så är det dags. Då sitter jag i på hård stol i en sal med massor av folk. Som bara pratar om min systers olycka. En olycka som kostade min systers liv, en olycka som förändrade mitt liv och hela min familjs.
Att sitta i denna hårda stol, med att tårarna bara rinner längst min kind kommer bli jobbigt. Sitta tätt intill adrian, känns bättre. Det känns trygt, och lungt. Fast det kommer bli väldigt jobbigt ändå, men det är en tryghet att Adrian ska med.
Att få veta, vad som igentligen hände, ska bli skönt. Men samtidigt väldigt jobbigt. För vill jag verkligen veta vad som hände?  Det går ju ändå inte att skruva klockan tillbaka, min syster är död och kommer alltid att vara. Jag kommer aldrig att få min älskade syster tillbaka. Min älskade syster, som betydde så mycket för mig.
Om min syster hade kört på denna vägen några minuter sekunder tidigare eller senare. Så hade aldrig detta hänt, eller att jag hade ringt och berättat att kom hem till mig istället. VARFÖR?    Det är fortfarande så hårt, såååååå jobbigt ! 
Att leva med detta varje dag, att jag kanske kunde gjort någonting annorlunda. Hade det spelat någon roll? 

26 januari 2008 ringde telefon klockan 06,23 hemma hos mig och mamma. Vi hörde att det ringde, men ingen gick upp och svarade. Jag kände på mig att någoting hade hänt. Jag gick upp ur sängen, och såg att det var pappa som hade ringt. Jag slåg pappas nummer, och min bror svarade. Min bror grät och jag hörde pappa skrika i bakgrunden. ATt höra detta var hemskt, jag sa. : -  VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT. Min bror svarade - annna är död.
Jag la mig ner på golvet, och skrek. Jag skrev: Mammma, anna är död. Detta är någonting, jag aldrig kommer att glömma. Att få reda på att sin syster är död..... Vi tog på oss,och åkte sedan till pappa. Där näsan hela familjen var samlad. Alla grät och sa rakt ut. Varför?
Under denna bilfärden, var det så många frågor. Hur dog hon?   mördad,?   bilolycka, ?  Vad?  Det var nog den längsta bilfärden någonsin till pappa.
När vi kom till pappas hos, sprang jag fram till pappa. Som inte hade några krafter i kroppen. Han kramade inte mig så där hårt som han brukar.
Detta var hemskt, att sedan se hela familjen vara så ledsen och mig själv så nere, var fruktandsvärt. !
Pappa berättade att, polisen hade ringt hem till honom och berättat var som hade hänt. Julia låg svårt skadad i Lund, och det var fortfarande oklart i fall hon skulle klara sig. Framåt lunch, åkte vi ner till Lund för att se hur det var med julia. Vi satt i ett väntrum på intersiven i Lund och väntade på att läkarna skulle komma. Dom andra i väntrummet, måste ha blivit väldigt oroliga. Jag skek, pappa skrek alla skrek. VARFÖR?   Det var fortfarande så overkligt, varför min lilla Anna. ?  Varför ska detta hända mig?  Kommer Julia att klara sig? 
När jag hade fått träffa julia, och se alla hennes skador i ansiktet och alla slangar. Förstod jag inte hur hon kunde klara sig. Hon hade massor av frakturer inne i kroppen, tungan var avbiten, och kinden skulle dom sy ihop. Så många ärr..
Efter några timmar i lund, var det bara att köra hemåt mot Helsingborg. På vägen till Helsingborg, så var vi tvungan att äta. Men jag fick bara i min lite vatten. Men det kändes som flera liter vatten. Det gick inte att äta...

Vid tre tiden samma dag, så var det dags att ta farväl av Anna. Ett sista farväl, men inte vilket farväl som helst. Ett döds farväl, jag skulle få se min syster död. När det sedna var min tur, att gå in i dett rummet. Bröt jag ihop direkt, jag såg min egna stora syster ligga på en bår. Med massor av hack in i huvudet. Alldeles blek i ansiktet och hon hade sin fina skinnjacka på sig. Hennes tår var alldeles rött. Min syster är blond, varför var hon röd hårig?  -blod!
Händerna var blodiga... Jag kysste henne i pannan och sa att jag älskade henne. Detta var mitt sista farväl...Det jobbigaste och svåraste. Jag ville inte gå ut ur rummet..

Några veckor senare var det dags för begravning, jag hade aldrig tidigare varit på en begravning. Jag undrade så mycket, hur kommer det att se ut?  När alla hade satt sig i kyrkan. Så gick jag och pappa in sist in och satte oss längst fram. Jag satt och grät under hela cermoni. Det var så vacker, med alla blommor och alla ljus. Men fortfarande så overkligt. Min syster ligger i en av dom kisterna. VARFÖR?  
Sedna var det dags för mitt tal, ett tal jag hade skrivit själv. Jag läste upp det samtidigt som jag höll i pappas hand. Jag la det på Annas kista och kysste den. Att sedan se kistan slänkas ner under jorden, var en plåga !  VArför ska min syster ligga under jorden hon levde för en månad sen?  Då var allting bra.

Nu har snart ett och halv år gått och jag lever fortfarande med dessa minnena och plågorna varje dag. Jag har lev med detta varje dag, jag förtstår inte att jag har klarat av detta. Det är en saknad som inte går att beskriva med ord. Efter alla pyskolgsamtal, kurator samtal, och prästsamtal. Så mår jag inte bättre, det ffinns i mina tankar varje dag.
Jag älskar dig syster, och kommer alltid att göra. Du kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta.
Alla våra minnen tillsammans, alllllttt !!   JAG SAKNAR DIG, ÖVER HELA MITT HJÄRTA. Hade jag fått en önskad under mitt liv, hade jag valt att får dig tilbaka.