...oijojojo

Vad dålig jag har varit på att uppdatera. Men jag har inte haft tid..
Igår fyllde min älskade bror år. Men idag blir det fest för honom, ;)  Jag älskar dig bror, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig. Du är mitt allllt !
Annars igår, så var det skolan. Skolan började vid halv tio, med idrott vi spelade handboll. Men eftersom jag har sträckt mig... så gick det väl inte så bra. Jag hatar det.. Men sånt går över, det känns redan bättre idag. Snart tävling ju!
Igår kväll/ natt var jag, Emelie och Gabriella på bio och såg benjamin buttons ngot. haha. Kommer inte ihåg vad den hette. Men den var verkligen hur bra som helst. Jag trodde jag skulle somna på bion, men det gjorde jag inte. Är väldigt stolt.
Nu sitter jag med pjamas och ska snart hoppa in i duschen.

Ni får ha det så jätte bra.

Va faaaaaaaan, säger jag bara.
Jag kom hem från landskorna för ett tag sedan. Ett besökt som gjorde mig så oerhört ledsen. Att se ens syster namn inristat i en sten, är så overkligt.
Det är en sån plåga, en plåga som inte går att beskriva,
Att komma ner till landskorna, att se min systers gravsten, får mig att skaka och må illa varje gång. Jag har försökt att besöka min syster en gång i månaden detta året. Men det är lika jobbigt varje gång man står där.
Jag verkligen hatar denna känslan. Jag trodde att mina tårar var slut, och att jag aldrig mer skulle kunna gråta. Men mina tårar kommer aldrig kunna ta slut. När jag kom till graven idag, så sprutade tårarna bara ut, jag skrek av hysterik och detta fick mig att verkligen förstå. Det är sant att min syster är död. Ett år av obeskrivlig saknad. Det går inte att beskriva hur mycket jag saknar min syster, det går inte !!!

JAG ÄLSKAR DIG, OCH TÄNKER PÅ DIG !

du är det bästa som har hänt mig, tack för du fanns där för mig i mina 14 år. Du gjorde så jag mådde bättre. Mitt hjärta känns tomt, det är något som saknas... Det är en pusselbit som är borta.  Älskade syster, jag älskar dig!

Älskade syster, för ett år sedan så lämnade du mig, pappa, dina vänner och många andra. Ensamma kvar på denna jord. Tänk för 366 dagar sedan så levde nu, men nu är du uppe hos änglarna och har det bra.

Jag kommer ihåg allting som hände för just ett år sedan. Den 26 januari 2008 vaknade jag klockan 06,00 på morgonen av att hemtelefonen ringde. Men jag hann aldrig svara, jag såg att det var pappa och jag kände att någonting var fel. Jag ringde tillbaka, och min bror svarade gråtande. Jag frågade:

-         Vad är det som har hänt?

-         Josefine, Anna är död,

-         Vaaaaa, hur??

-         Anna, dog i en trafik olycka...

Sedan kommer jag bara ihåg att jag la mig ner på golvet och skrek. Mer kommer jag inte ihåg just då. Men efter en stund körde jag och mamma till pappa. Pappa var helt förstörd och förstod ingenting.

Senare på dagen, så körde vi till Lund. Där Julia min systers barn låg nersövd p.g.a. alla skador som hon hade fått vid olyckan. Julia låg sedan nersövd i 3 veckor. Julia hade änglavakt, jag tror inte att det finns många 2-åring som är så starka som Julia. Hon klarade sig igenom detta.

Det första hon sa när hon vaknade var,

-         mamma!!

Detta gjorde oss alla ledsna. För Julia var mammas flicka. Men nu var mamma död, så fick helt plösligt pappa en väldig storroll. Han fick både vara mamma och pappa.

Efter besöket på lunds lasarett, så körde vi gråtande till Helsingborgs lasarett, där hela familjen var samlade. Vi skulle ta ett sista farväl av får älskade Anna.

Jag kan fortfarande komma ihåg allting. Att bli bemött av en präst som berättade hur, allting såg ut i detta rum där Anna låg. Gjorde en väldigt ledsen. För man ville inte se sin syster ligga på en bår, alldeles bleck och smutsig.

Men när det väl kom in i detta rum. Var det så fint, det var massor av ljus tända. Det var väldigt tufft, att se sin syster med stora sår i ansikte och alldeles bleck. Men jag kysste henne på kinden och sa jag älskar dig.

Det var så overkligt, att se sin syster på detta sätt. Jag tror inte riktigt jag förstod, att min syster var död, fören några månader efter. Dom första månaderna så bestod mitt liv av tårar, tårar och åter igen tårar. Vilket var väldigt jobbigt, men sedan utvecklades detta till att man började förstå mer och mer. Man tänkte, - det är faktiskt sant, min syster är död. Det är ingen saga jag lever i. Efter 2 månader kanske, mådde jag så oerhört dåligt pysiskt, så jag var tvungen att besöka en psykolog. Vilket verkligen hjälpe, Karin fick mig att blicka framåt, och tänkte framtid. Vilket jag absolut inte gjorde innan jag träffade Karin. Då tänkte jag bara, jag orkar inte mer. Men Karin fick mig att förstå saker och ting. Man måste vara glad för det man har, för det kan försvinna väldigt snabbt. Mitt liv förändrades till ett helvete på en sekund. 

Jag måste kunna gå vidare med mitt liv, och tar varje dag som den kommer.  Det är absolut inte lätt, men det är som sagt något jag måste leva med.

Jag kan aldrig få min syster tillbaka, hur mycket jag än vill. Min syster har det bra uppe hos änglarna, men jag vet även att hon hade haft det väldigt bra här nere med oss alla.

Den 15 februari var det då dags för något jag aldrig hade varit med om tidigare - begravningen. Detta var något jag var väldigt rädd för, jag visste inte hur det skulle gå till. Men när man väl kom till kyrkan, så grät alla. Jag och pappa kom in sist av alla, där var två stycken platser längst fram i kryckan till oss två. Tårarna, bara sprutade ut och jag kommer inte ihåg mycket om vad prästen pratade om. Sedan var det då dags för mitt tal, jag hade skrivit ett tal till Anna.

Jag klarade läsa detta, fast jag grät under hela talet, jag klarade av detta, p.g.a. att pappa höll mig i handen.

Efter jag hade läst, la jag talet på kistan och kysste den. Det var så vackert, men samtidigt så overkligt. Jag hade hoppades på att aldrig vara med på en begravning, men min första begravning ägde rum den 15 februari och jag var 14 år gammal.

Min syster var verkligen mitt allt, min förebild, och min bästa vän. Min syster har alltid funnits där för mig, alltid ! Jag har aldrig tvekat att ringa henne, för jag vet om att hon alltid ställer upp.  Vi brukar prata på msn, och pratade telefon minst en gång i veckan. Vi försökte också träffas så ofta som möjligt. När min syster fick barn, - Julia. Så ville Anna, att jag skulle vara gudmor till Julia. Jag hade ingen aning om vad detta handlade om. Sedan berättade Anna för mig att, i fall hon skulle dö. Så skulle jag vara mamma till Julia. Sedan skrattade vi båda två. För vi visste att det skulle dröja många år innan Anna dog. Men nu står vi här, ett år sedan min syster dog. Ett helvetes jävla år. Det har varit det tuffaste och det jobbigaste året i mitt liv.

Det har verkligen bestått av saknad, en saknad som inte går att beskriva med ord. Det går att skriva - jag saknar dig så oerhört mycket. Men det beskriver inte riktigt hur mycket jag saknar min syster.

Om alla skulle kunna leva med denna, plågan varje dag. Så skulle världen snart gå under. För det är inte många som orkar med detta, jag förstår inte själv att har klarat av så pass länge.

När min syster levde, så sa jag till henne många gånger - hur ska jag kunna leva utan dig? Men nu står vi här?  Jag har levt ett liv utan min syster i ett år. Det har inte varit lätt, men jag har klarat av det.

Men jag hade inte klarat det själv, jag har fått väldigt mycket stöd av mina nära och kära och även av mina kompisar. Detta har gjort att jag har klarat av detta året.

Att vakna varje morgon och veta att, ens syster är död är ett helvete. Att somna varje kväll, är ett helvete. För varje kväll tänker jag extra mycket på min syster. Vilket gör att min kudde brukar vara väldigt blöt av alla tårar.

Det har blivit väldigt lite sömnen på veckorna, det har blivit lite sömnen överhuvudtaget detta år.

Älskade syster, du kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta. För det finns ingen som betyder så mycket som du gör. Jag älskar dig så oerhört mycket, och jag saknar dig mer och mer för var dag som går. Om du bara kunde komma tillbaka.

Jag ville så gärna ha dig vid min sida, hela mitt liv.

Jag har förstått nu, att man ska ta vara på det man har och ta varje dag som den kommer. För ens liv kan verkligen förändras snabbt.

/ din eviga och trogna Syster Josefine

Jag har faktiskt suttit och räknat ner, dessa senaste dagarna. Det får mig att lämna en tår när jag säger detta, men det är ett år sedan min syster dog på söndag. Denna dagen kommer verkligen att vara tuff och oehört jobbig.
Jag gråter bara jag skriver detta..
Jag hatar denna känslan, jag har i kroppen. Jag hatar detta, jag hatar att leva ett liv utan min syster. Det går inte att leva ett normalt liv. Men jag får försöka leva med saknaden resten av mitt liv.
Saknaden blir bara värre och värre. Idag när jag åkte buss till skolan, såg jag min syster igenom glasrutan. Jag såg verkligen henne, jag kommer ihåg hennes ansikte. Fast det är ett bra tag sedan jag träffade henne. Men Anna, kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Min syster kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta. Men är det kanske så att jag börjar lika min syster mer och mer?
Vem vet?

Nu ska jag skriva klart min års novell till min syster, och sedan lägga mig i sängen. Det blir tidigt uppgång imorgon, eftersom vi har mässa på ih..

Ja, visst är det härligt med en ny vecka. Nu har vi gått in i veckan 4 och visst är det underbart?
Dagarna bara russar förbi och det känns som man inte får allting gjort.
Det skulle funnits fler timmar på dygnet, eller så får man helt enkelt gå upp tidigare josefine? ( skämt å sido. )
Skolan idag, och idag var nästa hela klassen tillbaka vilket kändes skönt. Första lektionen framtidspiloterna.. mycket man gjorde? :p 
Sedan har väl dagen flötit på bra, har massor att jobba igen. Så fattar inte varför jag sitter jag skriver?  Men jag måste ha lite fritid. Har massor av matte tal jag måste göra + spanska glosor. Har gjort ungefär 20 ekvationer nu och kan 3/4 av glosorna så jag känner mig stolt. ;) 
Efterskolan blev det handla med mamma och sedan byta lampa på bilen.
Nu sitter jag här och bläddar igen solo och samtidigt sitter jag och väntar på maten.
Vid sju ska bror köra mig till dansen.

bilder,  i nästa inlägg, :D

Jaa, det är sant. Josefine har nog besämt sig för vilket gymnasium hon vill gå på. Det är faktiskt sant. :)
Jag är överlycklig, och vill bara börja gymnasiet nu. Det ska bli så ótroligt roligt.
tralallal.
Mamma väckte mig vid nio idag, för vi skulle vara nere i stan vid 12. Eftersom det var informations möte på Jensen gymnasium. Mötte morbror där nere också, tack för du följde med. Du är verkligen bäst.
Det jag älskar med jensen är att, man går halv dagar, ena veckan går man skolan på förmiddagen och andra veckan går man i skolan på eftermiddagen. Detta gör ju att man måste ta väldigt mycket eget ansvar, och se till att man gör gör sina läxor under förmiddagen när man har lektioner på eftermiddagen. Sedan så har man koncentrations läsning, vilket menas med att man läser några ämnen i taget bara. Så man läser kanske Engelska i några veckor, och tänker bara på detta ämnet och sedan läser man inte mer engelska. Hur bra är liksom inte det? Man kan ju koncentera sig mer på det ämnen, i stället för att gå från ena ämnet till andra.
Man har idrott alla tre åren + promenader med lärarna under lektionstid. Det kan låta lite töntigt, att gå ut och gå med lärarna under lektionstid. Det gjorde ju man när man gick i årskurs 1 på lågstadiet. Men det är väldigt bra, tycker jag personligen. Då rör man på sig, och koncenterar sig på annat och sedan går man tillbaka till lektioen och förtsätter arbeta.
Jag hade tänkte att läsa, sammhälle ekonomi, på jensen. :)  Jag tror nästan det blir mitt första handsval. Men jag har bra andra och tredje handsval också. :)  Campeon, och båstad privata gymnaisum. Men sista ansökan är ju den 1 februari. Jag och mamma har bestämt att jag ska söka in nästa lördag. Så jag uppdaterar er då, om vilket gymnasium det blir. ;)

Annars har jag pluggat hela eftermiddagen, vilket har varit väldigt intreesant. jag har gjort några gamla nationella prov i svenska. ;) Det kommer jag klara galant, känns det som.
Nu ska jag snart hjälpa mamma med maten, och sedan får jag se vart jag bär av.

känt en sådan underbar känsla i kroppen. En känsla som inte går att beskriva med ord, en känsla som gör en alldeles varm inombords. En känsla, som man vill dela med någon annan. En känsla som är helt underbar? Har ni gjort det?
Jag gjorde det för ett år sedan, och har fortfarande den känslan inom mig och för samma person. Visst är det underbart?
Men fortfarande så svårt.. Eftersom man lever flera hundra mil ifrån varandra, flera mil som känns som några centimetrar. Jag har inte rikigt kunnat gå vidare, med att ha denna känslan inom mig. Det går abslout inte. Men kan inte sluta tänka på detta. Man gemför bara, känslan med någon annan känsla som inte är alls lika bra.
Men jag kan inte leva med denna känslan, i fall den inte blir besvarad. Det går inte.

Jag måste verkligen tänka framåt nu.. allting kommer bli bra igenom åren. Det måste det bli. Hur ska jag annars kunna klara mig?
Idag vaknade jag av att jag hade fått värsta finnen i pannan och jag hatar finnar på mig själv. Det är något jag kan gråta över i fall jag får och vad gjorde jag inte i morse? Joo, jag satt mig på sängen och börja gråta. Finnen är abslout inte stor, men det är väldigt irriteerande. Nu måste jag anpassa min frisör efter min finne. Det är något jag kan skratta åt nu, när jag sitter vid datan. Men när jag kollar mig i speglen så är det som hela världen har gått under.
Jag tänker hela tiden på min syster.... FAAAN. VAR DU TVUNGEN ATT LÄMNA OSSSSSSS....

min blogg har äntligen fått ett nytt utseende och jag är väldigt nöjd.
Jag får tacka Alexander alsen för den fina headen och resten har jag faktiskt fixat själv. :)
Nu ska jag laga lite nudlar och sedan uppdaterar jag mer.

Äntligen har jag haft en rikigt mys dag. Det är inte ofta jag tar mig tid till det. Tiden rinner iväg och snart börjar skolan igen.. Det skulle inte sitta fel med några veckor till. Men som sagt nu börjar allvaret igen. Direkt när vi kommer tillbaka till skolan, får vi vår inloggnings kod, som betyder att vi kan börja söka in på gymnasium. Har inte rikigt bestämt mig än. (?)

Idag var jag och mamma på maxi och handlade det sista inför nu i kväll. Sedan blev det hem, tog en lång skön promenad och sedan satte jag mig vid datan och nördade the sims.. Vid sex tiden kom gästerna, åhh gud vad got mat det var. Mamma är väldigt gukdig på att laga mat måste jag säga :)
Sedan hittade Emila även några kort när hon var här i kväll.... dem ligger här framför mig. Det är kort på mig och min syster. Jag och Anna satt i en foto atoumat och tog massor av kort. Dessa korten htitade Emila i min gamla plånbok. Tårarna bara rann längst min kind. Dessa bilderna fick mig att minna, hur mycket jag verkligen saknar min syster och hur glad hon var. Fy vad jag saknar min syster. Så nu sitter jag faktiskt med massor av tårar i ögonen som vill bara komma ut..

Grattis A på födelsedagen

Imorgon ska jag träffa Tilda. <3

Jag sitter just nu och tänker på att skolan börjar igen på torsdag... Jullovet har gått så otroligt snabbt. Det var inte länge sedan man satt i kyrkan och lyssnar på massor av julsånger.
Det är snart tre veckor sedan... ojj, vad tiden går fort och jag tycker inte om det. !

Idag har jag och freddeman varit på nyårsaluten. :) Eftersom han var så seg i morse, så kom vi inte iväg fören vid ett..
Sedan blev det hem hit, babbla om livet och ha allmänt trevligt.

Jag har blivit lite beroende av en låt pockerface, visst är den bra? :)

Vart ska jag börja?
2008 har varit ett frukandsvärt år för mig och min familj. I slutet av januari ( 2008) så var min syster med om en tragisk trafikolycka utanför ekeby och förlorade livet. Min systers barn klarade sig men låg nersövd flera veckor efter olyckan. Detta året har bestått av en saknad, en smärta, och en plåga som är obeskrivlig. Från att ha en syster som alltid fannsvid ens sida, till att inte ha någonting alls. Så kändes det dom första månaderna utan Anna ( min syster ) Efter många pyskolog och kuratorsamtal. Så har jag lärt mig, att man måste gå vidare i livet. Jag kan inte gräva ner mig, för min syster har förlorat livet. Jag vet även att min syster inte hade velat se mig må dåligt. Därför får man försöka leva som tidigare, fasten det inte är så lätt alltid. Min syster kommer alltid att ha den störta platsen i mitt hjärta, hon kommer alltid att vara min förebild som jag ser upp till. Det är svårt att beskriva hur dåligt jag har mått, för dem första månaderna utan anna, så bara grät jag. Jag visste inte vad jag grät för. Men då gick jag igenom period 1 = saknad. Efter några månader, gick jag igenom den perioden som heter, förståelse. Då började jag tänka efter, ''- det är sant, min syster lever inte längre'' Vilken period har varit tuffast?  Frågar många. Det kan jag inte svara på, för dessa två perioder har varit väldigt tuffta för mig. Det gäller att gå vidare och blicka framåt. Min syster är med mig varje dag, hon är min lilla skyddsängel som vakar över mig varje dag och natt. 

I mitten av året blev jag även tillsammans med min första kärlek. Att få uppleva detta var fantastiskt.  Att få vara kär på riktigt var fantastiskt. Att ha en person som alltid stod vid min sida och som fanns där för mig, när jag mådde dåligt var fantastiskt. Jag mådde så bra. Jag var så lycklig. Jag kommer aldrig att glömma denna personen, och det vet han om. För han hade en oehört plats i mitt hjärta och har fortfarande. Han var mitt allt. Att sedan göra slut, över en sådan konstig sak. Gjorde inte saken mycket lättare. Att gråta i varandras famnar, för att det inte kommer att fungera. Varför dessa milen? Varför?  Ska dessa sätta stopp för vår kärlek till varandra. För vår kärlek den var fantastisk. Jag hoppas och vill uppleva en sådan här känsla igen.

I slutet av augusti började jag 9:an vilket betyder sista året på PS. Sista året innan mitt livs viktigaste val, - gymnasium. Jag vill inte sluta på Ps, jag vill inte byta klass. Jag vill gå tillsammans med min klass alla mina skolår. Men i alla fall sommaren 2009. Kommer jag i alla fall börja på gymnasiet, börja en ny klas, börja på en ny skola.  Hösten 2008 har bestått av massor av studiebesök och annat dylikt. Jag har känt mig så förvirrad och osäker. Jag vill verkligen ha en bra utbildning. Jag vill verkligen välja en skola, som jag tycker om. Så det inte blir efter någon vecka, att ''- här trivs inte jag!'' Så måste man byta skola, så vill jag ine ha det !! Jag ska välja en skola som jag kommer att trvis på i 3 år.

I slutet av augusti så blev jag tillsammans med en ny kille. En kille som var helt underbar i början, men som sedan utvecklades till en omogen liten pojke. Som var väldigt osäker på sig själv, och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Denna pojken, betydde verkligen mycket för mig. Men efter några omogna saker han gjorde, så fick det mig att tänka om. I fall han verkligen var en kille jag kunde vara tillsammans med. En kille som jag kunde säga allting till. ? Men det tog slut, och på ett sätt är jag väldigt glad över det, för som sagt han var alldeles för omogen för mig..

I början av september, så började jag ta dansen på allvar. Jag tyckte att dans var så roligt, så jag ville börja sattsa på det. Jag ville lägga ner tid och energi på träningar. Jag valde att börja dansa fem dagar i veckan. ÉTt beslut som fick min familj att bli fundersam. ''- kommer josefine verkligen att palla träningar och skolan'' 
Att sedan börja årskurs 9, vilket är ett väldigt viktigt år och sedan dansa fem dagar i veckan. Hur skulle jag orka?
Jag vet om att jag har alltid varit väldigt duktig på att planera och det har jag fått göra. Att lägga upp inlämningar, uppsatser och plugga inför prov rätt. Vilket jag tycker att jag har klarat av bra. Jag har inte haft så mycket tid åt andra saker, men jag har mått bra och det är det viktigaste.

I början av oktober, så råkade jag ut för en väldigt tråkig sak. Det var samma vecka som jag praoade. Jag fick så ont under bröstet på mina vänstra sida... Jag grät på dagarna och grät på kvällarna. Sedan så kunde jag inte stå ut längre. Jag och mamma körde till akuten där dom bekräffade att jag hade brutit ett revben. Denna perioden var väldigt tuff för mig, för det gjorde så fruktandsvärt ont. Jag kunde inte sova på någon vecka.. och jag behöver min sömn. Jag kunde inte äta smärtstillande, för dom mådde jag illa av. Så jag fick dras med den plågan i en månad.

JULEN 2008. Hur ska jag förklara den med ord? Den var både bra och dålig. Jag tror jag börjar berätta om det bra med julen. Jag älskar julen.. det är nog bland det bästa på hela året. Att samlas alla i släkten, äta gott, umgås och bara ha det trevligt. Det är det bästa med julen tycker jag. ( Inte för jag tycker om julmat, men ändå )
Nu till det lite mindre bra. Det var första julen utan min syster.. vilket kändes i hjärtat. Det var någonting som fattades, en pusselbit var borta....

Nyårsafton 2008. Då befann jag mig i båstad med familjen. En nyårafton som bestod av god mat, dans och trevlig umgänge. Dessa dagarna betydde väldigt mycket för mig, för det fick mig att börja tänka...
Jag fick även koppla av och ladda krafterna.

Nu är jag hemma igen, efter tre dagar i underbara båstad. Jag älskar båstad. Båstad är en sån vacker sommarstad. Det har varit så skönt att få koppla av och bara tänka på sig själv. Att få den tiden till sig själv, som man aldrig har annars. Att ta sig den tiden, att ligga i en säng och låta någon massera en eller få en ansiksbehandlig. Att få ligga i en pool med 40 grader varmt, hur ofta gör man det?

Vi kom till båstad i tisdags förmiddag och åkte hem idag torsdag förmiddag.
Jag vill bara tacka alla för igår, det var en helt fantastisk kväll, med god mat och massor av dans.

bilder läggs in på facebook. :D