Josefine Lindahl.

Älskade syster, för ett år sedan så lämnade du mig, pappa, dina vänner och många andra. Ensamma kvar på denna jord. Tänk för 366 dagar sedan så levde nu, men nu är du uppe hos änglarna och har det bra.

Jag kommer ihåg allting som hände för just ett år sedan. Den 26 januari 2008 vaknade jag klockan 06,00 på morgonen av att hemtelefonen ringde. Men jag hann aldrig svara, jag såg att det var pappa och jag kände att någonting var fel. Jag ringde tillbaka, och min bror svarade gråtande. Jag frågade:

-         Vad är det som har hänt?

-         Josefine, Anna är död,

-         Vaaaaa, hur??

-         Anna, dog i en trafik olycka...

Sedan kommer jag bara ihåg att jag la mig ner på golvet och skrek. Mer kommer jag inte ihåg just då. Men efter en stund körde jag och mamma till pappa. Pappa var helt förstörd och förstod ingenting.

Senare på dagen, så körde vi till Lund. Där Julia min systers barn låg nersövd p.g.a. alla skador som hon hade fått vid olyckan. Julia låg sedan nersövd i 3 veckor. Julia hade änglavakt, jag tror inte att det finns många 2-åring som är så starka som Julia. Hon klarade sig igenom detta.

Det första hon sa när hon vaknade var,

-         mamma!!

Detta gjorde oss alla ledsna. För Julia var mammas flicka. Men nu var mamma död, så fick helt plösligt pappa en väldig storroll. Han fick både vara mamma och pappa.

Efter besöket på lunds lasarett, så körde vi gråtande till Helsingborgs lasarett, där hela familjen var samlade. Vi skulle ta ett sista farväl av får älskade Anna.

Jag kan fortfarande komma ihåg allting. Att bli bemött av en präst som berättade hur, allting såg ut i detta rum där Anna låg. Gjorde en väldigt ledsen. För man ville inte se sin syster ligga på en bår, alldeles bleck och smutsig.

Men när det väl kom in i detta rum. Var det så fint, det var massor av ljus tända. Det var väldigt tufft, att se sin syster med stora sår i ansikte och alldeles bleck. Men jag kysste henne på kinden och sa jag älskar dig.

Det var så overkligt, att se sin syster på detta sätt. Jag tror inte riktigt jag förstod, att min syster var död, fören några månader efter. Dom första månaderna så bestod mitt liv av tårar, tårar och åter igen tårar. Vilket var väldigt jobbigt, men sedan utvecklades detta till att man började förstå mer och mer. Man tänkte, - det är faktiskt sant, min syster är död. Det är ingen saga jag lever i. Efter 2 månader kanske, mådde jag så oerhört dåligt pysiskt, så jag var tvungen att besöka en psykolog. Vilket verkligen hjälpe, Karin fick mig att blicka framåt, och tänkte framtid. Vilket jag absolut inte gjorde innan jag träffade Karin. Då tänkte jag bara, jag orkar inte mer. Men Karin fick mig att förstå saker och ting. Man måste vara glad för det man har, för det kan försvinna väldigt snabbt. Mitt liv förändrades till ett helvete på en sekund. 

Jag måste kunna gå vidare med mitt liv, och tar varje dag som den kommer.  Det är absolut inte lätt, men det är som sagt något jag måste leva med.

Jag kan aldrig få min syster tillbaka, hur mycket jag än vill. Min syster har det bra uppe hos änglarna, men jag vet även att hon hade haft det väldigt bra här nere med oss alla.

Den 15 februari var det då dags för något jag aldrig hade varit med om tidigare - begravningen. Detta var något jag var väldigt rädd för, jag visste inte hur det skulle gå till. Men när man väl kom till kyrkan, så grät alla. Jag och pappa kom in sist av alla, där var två stycken platser längst fram i kryckan till oss två. Tårarna, bara sprutade ut och jag kommer inte ihåg mycket om vad prästen pratade om. Sedan var det då dags för mitt tal, jag hade skrivit ett tal till Anna.

Jag klarade läsa detta, fast jag grät under hela talet, jag klarade av detta, p.g.a. att pappa höll mig i handen.

Efter jag hade läst, la jag talet på kistan och kysste den. Det var så vackert, men samtidigt så overkligt. Jag hade hoppades på att aldrig vara med på en begravning, men min första begravning ägde rum den 15 februari och jag var 14 år gammal.

Min syster var verkligen mitt allt, min förebild, och min bästa vän. Min syster har alltid funnits där för mig, alltid ! Jag har aldrig tvekat att ringa henne, för jag vet om att hon alltid ställer upp.  Vi brukar prata på msn, och pratade telefon minst en gång i veckan. Vi försökte också träffas så ofta som möjligt. När min syster fick barn, - Julia. Så ville Anna, att jag skulle vara gudmor till Julia. Jag hade ingen aning om vad detta handlade om. Sedan berättade Anna för mig att, i fall hon skulle dö. Så skulle jag vara mamma till Julia. Sedan skrattade vi båda två. För vi visste att det skulle dröja många år innan Anna dog. Men nu står vi här, ett år sedan min syster dog. Ett helvetes jävla år. Det har varit det tuffaste och det jobbigaste året i mitt liv.

Det har verkligen bestått av saknad, en saknad som inte går att beskriva med ord. Det går att skriva - jag saknar dig så oerhört mycket. Men det beskriver inte riktigt hur mycket jag saknar min syster.

Om alla skulle kunna leva med denna, plågan varje dag. Så skulle världen snart gå under. För det är inte många som orkar med detta, jag förstår inte själv att har klarat av så pass länge.

När min syster levde, så sa jag till henne många gånger - hur ska jag kunna leva utan dig? Men nu står vi här?  Jag har levt ett liv utan min syster i ett år. Det har inte varit lätt, men jag har klarat av det.

Men jag hade inte klarat det själv, jag har fått väldigt mycket stöd av mina nära och kära och även av mina kompisar. Detta har gjort att jag har klarat av detta året.

Att vakna varje morgon och veta att, ens syster är död är ett helvete. Att somna varje kväll, är ett helvete. För varje kväll tänker jag extra mycket på min syster. Vilket gör att min kudde brukar vara väldigt blöt av alla tårar.

Det har blivit väldigt lite sömnen på veckorna, det har blivit lite sömnen överhuvudtaget detta år.

Älskade syster, du kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta. För det finns ingen som betyder så mycket som du gör. Jag älskar dig så oerhört mycket, och jag saknar dig mer och mer för var dag som går. Om du bara kunde komma tillbaka.

Jag ville så gärna ha dig vid min sida, hela mitt liv.

Jag har förstått nu, att man ska ta vara på det man har och ta varje dag som den kommer. För ens liv kan verkligen förändras snabbt.

/ din eviga och trogna Syster Josefine