En sammanfattning om 2008
Vart ska jag börja?
2008 har varit ett frukandsvärt år för mig och min familj. I slutet av januari ( 2008) så var min syster med om en tragisk trafikolycka utanför ekeby och förlorade livet. Min systers barn klarade sig men låg nersövd flera veckor efter olyckan. Detta året har bestått av en saknad, en smärta, och en plåga som är obeskrivlig. Från att ha en syster som alltid fannsvid ens sida, till att inte ha någonting alls. Så kändes det dom första månaderna utan Anna ( min syster ) Efter många pyskolog och kuratorsamtal. Så har jag lärt mig, att man måste gå vidare i livet. Jag kan inte gräva ner mig, för min syster har förlorat livet. Jag vet även att min syster inte hade velat se mig må dåligt. Därför får man försöka leva som tidigare, fasten det inte är så lätt alltid. Min syster kommer alltid att ha den störta platsen i mitt hjärta, hon kommer alltid att vara min förebild som jag ser upp till. Det är svårt att beskriva hur dåligt jag har mått, för dem första månaderna utan anna, så bara grät jag. Jag visste inte vad jag grät för. Men då gick jag igenom period 1 = saknad. Efter några månader, gick jag igenom den perioden som heter, förståelse. Då började jag tänka efter, ''- det är sant, min syster lever inte längre'' Vilken period har varit tuffast? Frågar många. Det kan jag inte svara på, för dessa två perioder har varit väldigt tuffta för mig. Det gäller att gå vidare och blicka framåt. Min syster är med mig varje dag, hon är min lilla skyddsängel som vakar över mig varje dag och natt.
I mitten av året blev jag även tillsammans med min första kärlek. Att få uppleva detta var fantastiskt. Att få vara kär på riktigt var fantastiskt. Att ha en person som alltid stod vid min sida och som fanns där för mig, när jag mådde dåligt var fantastiskt. Jag mådde så bra. Jag var så lycklig. Jag kommer aldrig att glömma denna personen, och det vet han om. För han hade en oehört plats i mitt hjärta och har fortfarande. Han var mitt allt. Att sedan göra slut, över en sådan konstig sak. Gjorde inte saken mycket lättare. Att gråta i varandras famnar, för att det inte kommer att fungera. Varför dessa milen? Varför? Ska dessa sätta stopp för vår kärlek till varandra. För vår kärlek den var fantastisk. Jag hoppas och vill uppleva en sådan här känsla igen.
I slutet av augusti började jag 9:an vilket betyder sista året på PS. Sista året innan mitt livs viktigaste val, - gymnasium. Jag vill inte sluta på Ps, jag vill inte byta klass. Jag vill gå tillsammans med min klass alla mina skolår. Men i alla fall sommaren 2009. Kommer jag i alla fall börja på gymnasiet, börja en ny klas, börja på en ny skola. Hösten 2008 har bestått av massor av studiebesök och annat dylikt. Jag har känt mig så förvirrad och osäker. Jag vill verkligen ha en bra utbildning. Jag vill verkligen välja en skola, som jag tycker om. Så det inte blir efter någon vecka, att ''- här trivs inte jag!'' Så måste man byta skola, så vill jag ine ha det !! Jag ska välja en skola som jag kommer att trvis på i 3 år.
I slutet av augusti så blev jag tillsammans med en ny kille. En kille som var helt underbar i början, men som sedan utvecklades till en omogen liten pojke. Som var väldigt osäker på sig själv, och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Denna pojken, betydde verkligen mycket för mig. Men efter några omogna saker han gjorde, så fick det mig att tänka om. I fall han verkligen var en kille jag kunde vara tillsammans med. En kille som jag kunde säga allting till. ? Men det tog slut, och på ett sätt är jag väldigt glad över det, för som sagt han var alldeles för omogen för mig..
I början av september, så började jag ta dansen på allvar. Jag tyckte att dans var så roligt, så jag ville börja sattsa på det. Jag ville lägga ner tid och energi på träningar. Jag valde att börja dansa fem dagar i veckan. ÉTt beslut som fick min familj att bli fundersam. ''- kommer josefine verkligen att palla träningar och skolan''
Att sedan börja årskurs 9, vilket är ett väldigt viktigt år och sedan dansa fem dagar i veckan. Hur skulle jag orka?
Jag vet om att jag har alltid varit väldigt duktig på att planera och det har jag fått göra. Att lägga upp inlämningar, uppsatser och plugga inför prov rätt. Vilket jag tycker att jag har klarat av bra. Jag har inte haft så mycket tid åt andra saker, men jag har mått bra och det är det viktigaste.
I början av oktober, så råkade jag ut för en väldigt tråkig sak. Det var samma vecka som jag praoade. Jag fick så ont under bröstet på mina vänstra sida... Jag grät på dagarna och grät på kvällarna. Sedan så kunde jag inte stå ut längre. Jag och mamma körde till akuten där dom bekräffade att jag hade brutit ett revben. Denna perioden var väldigt tuff för mig, för det gjorde så fruktandsvärt ont. Jag kunde inte sova på någon vecka.. och jag behöver min sömn. Jag kunde inte äta smärtstillande, för dom mådde jag illa av. Så jag fick dras med den plågan i en månad.
JULEN 2008. Hur ska jag förklara den med ord? Den var både bra och dålig. Jag tror jag börjar berätta om det bra med julen. Jag älskar julen.. det är nog bland det bästa på hela året. Att samlas alla i släkten, äta gott, umgås och bara ha det trevligt. Det är det bästa med julen tycker jag. ( Inte för jag tycker om julmat, men ändå )
Nu till det lite mindre bra. Det var första julen utan min syster.. vilket kändes i hjärtat. Det var någonting som fattades, en pusselbit var borta....
Nyårsafton 2008. Då befann jag mig i båstad med familjen. En nyårafton som bestod av god mat, dans och trevlig umgänge. Dessa dagarna betydde väldigt mycket för mig, för det fick mig att börja tänka...
Jag fick även koppla av och ladda krafterna.
