Det kommer jag att klara
På torsdag gäller det, det kommer bli en tuff eftermiddag. Men jag känner mig stark, och hoppas att jag kommer att klara av det.
Att få veta, hur allting hände och hur allting inträffade. Kommer bli en lättnad, eftersom jag vet ingenting.
Att ha levt med detta nu i 439 dagar ungefär. Så känns det fortfarande så overklig, och obeskrivligt. Jag kan forfarande inte förstå, att du inte lever mer. Att min älskade syster, är död! Det känns så tungt att säga ordet ''död''. Det är ett hemskt ord, som får mig att rysa och fälla några tårar.
Att inte få känna, röra eller höra dig mer är en plåga. En plåga som inte går att beskriva. Det finns helt enkelt inga ord för det. Tidigare var allting så självklart, då kunde jag liksom ringa dig när jag ville. Men det kan jag inte längre... det går inte. Jag brukar skriva mejl till dig, för att jag måste skriva av mig och berätta hur jag mår. Jag skrev för några dagar sedan ett mejl om hur lycklig jag var tillsammans med Adrian. Jag vet om att kollar ner på mig. Att du är den sjärnan på himmelen som alltid lyser.
Jag har fått leva med en saknad, en smärta i magen i över ett år nu. Denna saknaden och smärtan i magen kommer aldrig försvinna. Den kommer alltid att sitta kvar inom mig. Det är något jag måste leva med.
Att vakna med att kudden är alldeles blöt, är inte så konsigt. Jag brukar gråta mig till söms, för ibland kommer det perioder då jag mår extra dåligt. Just nu har jag en sån period, då jag sitter och kollar på bilder på dig hela tiden. Det finns inte ord, för hur vacker du var. !
Om jag bara fick tala om för dig, hur mycket du betydde för mig. Om jag hade sagt till dig, att inte köra på denna vägen just då.
På torsdag är det rättegång. Vilket kommer bli en mardröm, men jag hoppas att jag kommer att klara av det.
Att få veta, hur allting hände och hur allting inträffade. Kommer bli en lättnad, eftersom jag vet ingenting.
Att ha levt med detta nu i 439 dagar ungefär. Så känns det fortfarande så overklig, och obeskrivligt. Jag kan forfarande inte förstå, att du inte lever mer. Att min älskade syster, är död! Det känns så tungt att säga ordet ''död''. Det är ett hemskt ord, som får mig att rysa och fälla några tårar.
Att inte få känna, röra eller höra dig mer är en plåga. En plåga som inte går att beskriva. Det finns helt enkelt inga ord för det. Tidigare var allting så självklart, då kunde jag liksom ringa dig när jag ville. Men det kan jag inte längre... det går inte. Jag brukar skriva mejl till dig, för att jag måste skriva av mig och berätta hur jag mår. Jag skrev för några dagar sedan ett mejl om hur lycklig jag var tillsammans med Adrian. Jag vet om att kollar ner på mig. Att du är den sjärnan på himmelen som alltid lyser.
Jag har fått leva med en saknad, en smärta i magen i över ett år nu. Denna saknaden och smärtan i magen kommer aldrig försvinna. Den kommer alltid att sitta kvar inom mig. Det är något jag måste leva med.
Att vakna med att kudden är alldeles blöt, är inte så konsigt. Jag brukar gråta mig till söms, för ibland kommer det perioder då jag mår extra dåligt. Just nu har jag en sån period, då jag sitter och kollar på bilder på dig hela tiden. Det finns inte ord, för hur vacker du var. !
Om jag bara fick tala om för dig, hur mycket du betydde för mig. Om jag hade sagt till dig, att inte köra på denna vägen just då.
På torsdag är det rättegång. Vilket kommer bli en mardröm, men jag hoppas att jag kommer att klara av det.
Kommentarer
Postat av: Felicia
Du fixar rättegången, som vi snackade om kommer du antagligen uppskatta att veta exakt vad det var som hände, även om det är hemskt.. Och du vet att behöver du ringa mig efter eller så, så bara gör det! Du är stark gumman, det har du alltid varit, och det rä klart du saknar din syster, det är fullt förståeligt. Men jag finns här! <3
Trackback
