Josefine Lindahl.

Jag vet inte rikigt, både ja och nej. För det vi hade tillsammans med bra, vi hade en bra vänskap och vi kunde dela allting tillsammans. Du betydde mycket för mig, under dom tre åren. Vi gjorde allting tillsammans, många tror att vi har känt varandra längre, men det har vi inte. Vi lärde känna varandra i matsalen, det är konstigt att vår vänskap slutade så här. Men jag kan bara säga att jag saknar dig. Jag har många gånger tänkt att jag ska ringa dig, men jag har inte vågat. Jag har varit så rädd över, vad du kommer att säga. Att jag ska dra åt helvete, eller du ska börja gråta av lycka?  Jag vet abslout inte, och det är det som gör mig så rädd. Nu kommer vi inte se varandra varje dag längre, nu kanske vi aldrig mer ser varandra. När vi slutade att prata med varandra, så brast mitt hjärta. Nu är det någonting som fattas, förra sommaren var vi på stranden nästan varje dag. Vi var på festivalen tillsammans, vi träffade våffelbagaren och dom killarna från småland. Kommer du ihåg? Jag vet inte i fall du fortfarande läser min blogg, men jag kan hoppas på det. För du ska veta, att jag saknar dig. Jag gör verkligen det. Du fick mig att må bra, du fick mig att le. Det var alltid vi två, men nu pratar vi inte med varandra längre.
Vi måste ha mognat till, och inset att vi saknar varandra. Eller?