PEG
Älskade hund, vart ska jag börja?
När anders min morbror hade precis fått dig. så var jag ungefär tre år gammal, och jag var rädd för dig. Bara du kom fram till mig, så började jag gråta. Fråga mig inte varför, för du var världens sötaste hund.
Ården gick och jag blev mer och och mer färst vid dig. Det var vi två som busade, och varje gång jag kom till anders, så sprang du in i och hämtade en boll. För att du visste att jag skulle sparka eller kasta den till dig. Det var alltid du som hade ett leende på läpparna och viftade på svansen.
För några år sedan så fick du diabetes, vilket var väldigt jobbigt för dig. Du började bli blind, vilket var ännu jobbigare. Anders bestämde sig att åka upp till stockholm och operera dig, så att du fick tillbaka synen. Operationen gick bra och några veckor senare fick du tillbaka synen. Du hade blivit blind p.g.a diabetesen.
För ungefär ett årsedan så blev du sämre och sämre, dom fick inte rätt på hur mycket insolin du skulle ha mm. Du kunde endast leka med bollen i några minuter, sedan blev du trött. Men anders ville inte ta bort dig, för han visste att du var pigg och du var pigg. Men en morgon vaknade han med att du hade blivit så sjuk så att du inte kunde kontrollera dig själv. Du kissade på anders, ögonen bara snurrade runt och du kunde inte gå. Anders åkte upp till djursjukhuset där dom sa att peg hade några veckor kvar att leva. Då ville inte anders att peg skulle lida, så han tog det stora steget och avled henne. Det var anders svåraste beslut i livet.. Mamma ringde anders och han svarade, han berättade vad som hade hänt. Mamma grät och utan att mamma sa någonting till mig, så förstod jag vad som hade hänt. Tårarna kom, och detta var hemskt. Jag hatar när någon i familjen dör, peg var som en familjemedlem. Peg var som ett barn, ! Man kunde prata med henne, man visste att hon förstod.
I fredags, så begravde vi peg i anders trädgård under ett träd.
R.I.P PEG, jag kommer sakna dig och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.<3
