..
Jag känner att jag måste skriva av mig.
Det är 1 år och 11 månader sedan du lämnade mig och alla andra ensama kvar. Jag kan inte förstå, att jag har kunnat leva utan dig alla dessa månader. När du fanns vi liv, så sa jag till dig flera gånger. :'' jag kan inte leva utan dig'' men nur lever jag ett liv utan dig. Jag kan inte säga att det är lätt, det är så jobbigt i vissa stunder. Jag saknar dig, så det gör ont i hjärtat. Jag vet om att du finns där uppe och kollar ner på mig. Du ser hur jag mår och vad jag gör. Du har ett öga på mig... Jag kommer aldrig att glömma dig, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen någonsin kommer att ta din plats, för du kommer alltid att ha den största platsen. Jag älskar dig nu, idag, imorgon, i övermorgon och för alltid. Du är min syster, fast du inte finns i liv så är du fortfarande min syster.
Jag påminns varje dag om att du inte finns, jag påminns varje dag om dig! Varje gång så fylls ögonen av tårar. Jag tycker det är såå jobbigt att leva utan dig. Du var mitt liv, du var mitt allt. Den relationen vi hade till varandra, var så bra. Jag hade gjort vad som helst, för att få tillbaka dig syster. Hör du det vad som helst. Jag kan inte säga att jag inte orkar mer, för jag vet om att aldrig kommer tillbaka. Jag måste leva med denna saknaden resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma då pappa ringer hem till mig 06,00 på morgon och berättar att du är död. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hamnade i en sitvationen som jag aldrig tidigare har varit med om. Jag skrek, och grät och jag kunde inte sluta skrika. Jag ville tro att det inte var sant, jag ville att det skulle vara en dröm. Men när jag sedan såg dig, ligga på en bår... och jag hörde att du inte andades och ditt hjärta slåg inte. Du hade tagit dina sista andetag och ditt hjärta hade slått sina sista slag. Jag ville bara ut från rummet, jag ville inte se dig så här. Jag gick in igen, men du låg fortfarande kvart, du hade inte flyttat dig någonting. Detta fick mig att inse - jag har förlorat min bästa vän, mitt allt och mitt liv på bara några minuter. ! Allting blev så overkligt helt plösligt.. men det är det fortfarande. Jag kan inte förstå... min älskade syster..
Jag saknar dig!
6/5 - 1980 - 25/1-2008
Det är 1 år och 11 månader sedan du lämnade mig och alla andra ensama kvar. Jag kan inte förstå, att jag har kunnat leva utan dig alla dessa månader. När du fanns vi liv, så sa jag till dig flera gånger. :'' jag kan inte leva utan dig'' men nur lever jag ett liv utan dig. Jag kan inte säga att det är lätt, det är så jobbigt i vissa stunder. Jag saknar dig, så det gör ont i hjärtat. Jag vet om att du finns där uppe och kollar ner på mig. Du ser hur jag mår och vad jag gör. Du har ett öga på mig... Jag kommer aldrig att glömma dig, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen någonsin kommer att ta din plats, för du kommer alltid att ha den största platsen. Jag älskar dig nu, idag, imorgon, i övermorgon och för alltid. Du är min syster, fast du inte finns i liv så är du fortfarande min syster.
Jag påminns varje dag om att du inte finns, jag påminns varje dag om dig! Varje gång så fylls ögonen av tårar. Jag tycker det är såå jobbigt att leva utan dig. Du var mitt liv, du var mitt allt. Den relationen vi hade till varandra, var så bra. Jag hade gjort vad som helst, för att få tillbaka dig syster. Hör du det vad som helst. Jag kan inte säga att jag inte orkar mer, för jag vet om att aldrig kommer tillbaka. Jag måste leva med denna saknaden resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma då pappa ringer hem till mig 06,00 på morgon och berättar att du är död. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hamnade i en sitvationen som jag aldrig tidigare har varit med om. Jag skrek, och grät och jag kunde inte sluta skrika. Jag ville tro att det inte var sant, jag ville att det skulle vara en dröm. Men när jag sedan såg dig, ligga på en bår... och jag hörde att du inte andades och ditt hjärta slåg inte. Du hade tagit dina sista andetag och ditt hjärta hade slått sina sista slag. Jag ville bara ut från rummet, jag ville inte se dig så här. Jag gick in igen, men du låg fortfarande kvart, du hade inte flyttat dig någonting. Detta fick mig att inse - jag har förlorat min bästa vän, mitt allt och mitt liv på bara några minuter. ! Allting blev så overkligt helt plösligt.. men det är det fortfarande. Jag kan inte förstå... min älskade syster..
Jag saknar dig!
6/5 - 1980 - 25/1-2008
Kommentarer
Trackback
